Att ha ledgångsreumatism förkortning RA är bland det tuffaste jag varit med om, och jag nu som precis fyllt 30 har varit med om en hel del i mitt liv enligt mig själv iaf. Olyckor inom sport, dödsfall, psykisk ohälsa, två jätte tuffa graviditeter och förlossningar m.m. Jag kan inte säga att jag är ensam om dessa saker. Men alla saker tar olika på alla. Men vad jag har förstår så har min RA varit med mig i många år tillbaka. Det är bara att den inte blommat ut till vad den är idag förens nu i Augusti 2015. Nu när mandlar fått facit i hand så fattar man varför man varit så trött och orkeslös och rent av osocial vissa perioder i mitt liv. Man har inte haft ork för att kroppen slås mot sig själv. Det började redan 2011 då jag var gravid med vår första son. Jag hade längtat så efter att få bli mamma och få vara gravid. Det såg så mysigt ut. Men va fel jag hade, min graviditet var jätte tuff. Hade ont i kroppen, som en molande känsla precis över allt. Konstant trött och svullen över allt. Men det var tydligen så med de flesta som var gravida. Jaa, så det var bara att jobba på och se glad ut. Denna smärtan tog på ens krafter och psyke. Närmare slutet av min första graviditet så blev jag inlagd på NEO-natal avdelningen först i Växjö och sen här hemma på Ryhov. Vår lilla Bebe ville komma 4 månader för tidigt. Men det blev bara 7 veckor istället som tur var. Den dagliga smärtan över hela kroppen var över. Nu satt smärtan bara i nedre delen av ryggen. Så fort jag hade suttit ner och skulle ställa mig upp ville inte kroppen räta på sig. Jag hade så ont! Tänkte inte mer på det, mer än att det kanske var dags att börja träna för att stärka dom dåliga musklerna som jag trodde att jag hade. Åren gick och smärtan fanns kvar. Men den kom och gick, under tiden hade jag blivit så dålig i kroppen att det tog även på mitt psyke. Jag fattade inte att det kunde hänga ihop. Sen ville vi ha ett syskon till M och så blev det. Vi blev gravida igen och denna gången mådde jag ännu värre. Hade mer ont och kunde inte göra mitt jobb. Sen var även min BM rädd att även denna lilla Bebe skulle komma förtidigt så blev sjukskriven för det och lite andra saker också.
Men smärtan blev så brutal, jag hade sammandragningar och livmodertappen var även på verkad under denna graviditet precis som med M. Men inget direkt hände för jag var med eller mindre stilla sittandes eller liggandes denna gången. Men min läkare på Förlossningen tillsammans med mig fattade ett beslut att sätta igång mig i vecka 37+1. Beben var fult utvecklad och stor nog för att klara sig helt själv när det var dags. Denna förlossningen var rätt mycket bättre än den med M, men om förlossningar kan jag gå djupare in på i ett annat in lägg.
Beben var nu äntligen här och min kropp var fri från smärta, ett tag iallafall. Sen kom den där smärtan tillbaka igen. Det började med att jag fick jätte ont i min stortå. Det var ju första tecken på Gikt. (En annan sjukdom) så ja det kunde ju gå över att sig själv och så skulle jag tänka lite på vad jag åt och inte. Men det hjälpte inte. En dag vaknade jag och var så stel och öm i kroppen att jag fick be min man att hjälpa mig upp ur sängen innan han gick till jobbet.
Jag sökte till VCT och fick en tid samma dag. Där fick jag höra att man kan få så här ont i kroppen efter en förlossning. Men fick inget djupare förklaring. Fick smärtstillande som skulle hjälpa. Men nä, smärtan spred sig. Jag fick triggerfingrar, röda, svullna och ömmande leder och nu kunde jag inte röra mig alls utan att gråta av smärta. Jag orkade inte med denna smärtan, jag ville bara dö, så ont gjorde det. Men så fick jag inte tänka. Jag hade ju mina två fantastiska barn och min man att leva för. Så det var bara att bita ihop och lida igenom detta tills jag fick veta vad det var. Energin var nu nere på noll och smärtan var på 13 av en 10 skala. Min läkare som jag haft hjälp och stöd av under tiden vi skulle få reda på vad det var. Hade redan ringt reumatologen och bokat en tid åt mig. Men nu ringde hon och sa att jag behöver en akuttid. Jag är så illa däran, jag fick komma in till 3 månader tidigare än vad min bokade tid var.
Tur var nog det för efter mina blodprover som dom tog så säg man på min Snabbsänka, eller rättare sagt på mitt CRP att det låg på 116. Ett normalt CRP ska ligga på lägre än 5. Vid en riktigt influensa kan CRP:t ligga mellan 30-50. Så 116 är riktigt sjukt högt!
Men nu då under 3 månaders tid har jag fått göra massa tester och behandlingar, jag har tappat massa styrka och rörelser i kroppen. Vissa dagar haltar jag vissa dagar ser du inget på mig. För då har jag mindre ont i fötterna än.
Just nu har jag inflammationer i samma leder som kommer tillbaka hela tiden så fort dom blivit bättre. Så min förra behandling avslutade jag nu i måndags och började med en ny medicin istället som jag ska ta själv via en sprutpenna.
Har ni frågar, snälla ställ dom så ska jag svara på dom så gott det går.
Pusskram
